Shimmerdimmer

Efter en förmiddagsfika med Fanny tog vi en tur i hennes bil och hamnade uppe hos Simons mamma där vi passade på att fota Disa som känns större för varje gång jag ser henne. De föddes när jag och Simon var i uppstarten av vad vi har nu, valparna. Hon och hennes åtta syskon var små, blinda och lät lite som hundleksaker när de öppnade munnen. De andra har hamnat i olika hem runtom i Sverige och jag och Simon har växt tillsammans, spontantramsgift oss, bott i hus, hobbypsykologat varann, firat jul, delat många måltider med tända ljus emellan oss, haft ännu mer existentiella diskussioner och haft kvällar då vi suttit på golvet hur länge som helst och bara sett in i varandras ögon.

 

 

För alla de gånger under mitt bittra liv jag sagt att kärleken är onödig och äcklig - jag tänker inte ta tillbaka det, jag tänker bara säga att det har blivit mindre sant för just mig. Det är rätt skönt att ha någon som finns där, någon att luta sig mot, någon att dela saker med, någon att lita på, någon att älska.

När han kommer hem nästa helg blir det sista gången innan han åker till Indien. Oavsett hur långt eller kort tid en och en halv månad är tycker jag att det är lite för länge.

 

Nu är det bara äggklockan och det svaga suset från kylen som hörs här i lägenheten.