Shimmerdimmer

Mitt land är frusen musik.

Jag mot rasism del 4?

Kategori: Allmänt, Funderingar, åsikter och propaganda, Historia

 
I dag är det 70 år sedan Sovjetiska trupper gick in och befriade Auschwitz, sedan dess har just det här datumet utsetts til förintelsens minnesdag. Det kollektiva minnet är kort och återigen hörs bruna stöveltramp här och var i Europa. Just därför behövs en sådan här dag mer än någonsin. 
Efter dagens meningsfulla timmar på jobbcoachningskursen ska jag hjälpa till på minneshögtiden som anordnas. Tal, soppa, fackeltåg och konsert. Det ser jag verkligen fram emot!
 
I övrigt har jag en massa framtidsplaner. Jag vill resa, jag vill skriva kokböcker, jag vill bo i kollektiv och om det inte är för mycket begärt vill jag gärna att någon ska hålla om mig. 
 
I övrigt har jag mer äpplen än jag orar äta. 

Papiljotter

Kategori: Allmänt

 
För att rullat hår är något av det bästa som finns och kan liva upp till och med de gråaste av dagar.
 
 
 

Sista hoppet från barndomen

Kategori: Allmänt, Funderingar, åsikter och propaganda, Hälsa och sjukdom

 
Nej! Jag måste skriva! Förbenade blogg, det är bara så att du och jag inte klarar oss utan varann. Eller snarare är det jag som inte klarar mig utan att skriva. Så länge jag gör det för att jag vill och inte för att det känns som om det väntas av mig. 
 
I dag vill jag ta upp ett lite tabubelagt ämne. Vet inte hur någon skulle få ut något av den här texten men dels är det en viktig grej att öppna munnen om och dels måste jag skriva av mig för att få det ur mig. Cellprovtagning och gynekologiska undersökningar. Ja, det är fult att skriva om men om en är tyst kommer kvinnor fortsätta att inte ha några kroppar. Kvinnans kropp måste pratas om.
 
Alla fittbärare mellan 23 och 60 i Sverige erbjuds regelbunden cellprovskontroll, alltså en koll att en inte har några cellförändringar i livmoderhalsen. 
Som ganska nybliven 23-åring blev jag i dag kallad till en dito. Jobbigt med viktigt att göra. Jobbigt är nog en underdrift. Jag hade med mig en kompis som mentalt stöd/handhållare och det var nog ganska välbehövligt. Jag tror jag har en ganska hög integritet när det gället sådant här men det var väldigt nervöst - jag är beredd att säga ångestladdat - att en annan person för in instrument i någon av ens kroppsöppningar. 
Barnmorskan var jätteduktig och professionell så det kändes bra men mina händer darrade ändå efteråt. Kunde inte äta frukost innan. Jag är fortfarande i obalans inombords. 
 
Jag har lite svårt att sätta ord på det men på ett sätt känns det som om de sista resterna av barndomen i mig dog i dag. Som om min fullständiga ensamrätt på min egen kropp för alltid har tagits ifrån mig. Jag kan inte fälla tårar men inombords känns det nästan som om det hade varit skönt. Jag känner mig lite tom inuti. Som om något saknas och har tagits ifrån mig. Något som aldrig kommer tillbaka. Ingen aning om varför. Som om ingenting någonsin kommer kunna bli som förut. 
 
Missförstå mig rätt, jag tycker det är sjukt viktigt att möjligheten att upptäcka risken för livmoderhalscancer i tid finns och erbjuds den kvinnliga delen av befolkningen (läs: fittbärare) men jag förstår inte varför det ska kännas så här. Är jag ensam om det?
 
Det är nu en hade velat sova bredvid någon som håller om en. Ingenting sexuellt, absolut ingenting sexuellt -  det hade tvärtom känts jättefel - utan bara någon som finns där med sin kropp och sin värme.
 
 
Lite som att gå till sjöss som en okomplicerad människa och återvända som en där leendet aldrig når ögonen.