Stil och ett par tankar om tatueringar
Kategori: Allmänt, Funderingar, åsikter och propaganda, Historia
I morse innan jag skulle till körskolan hann lyssna på reprisen av radioprogrammet Stil som jag annars bara brukar streama i efterhand när jag inte har något för mig. Många tycker nog att radio är lite mossigt, i alla fall icke-kommersiella stationer, men det är ju de som faktiskt är värda att lyssna på och de som kan ge en intellektuellt utbyte. Att jag sedan gjort ett aktivt val att inte ha TV är en annan anledning till att jag lyssnar rätt mycket på radio.
Det här avsnittet handlade om tatueringar vilket jag tycker är en jätteintressant konstform. Själv är jag dock så föränderlig att jag inte är något vidare sugen på en permanent utsmyckning av kroppen men jag tycker absolut det är trevligt när andra har. För mig räcker det med gnuggisar just nu - det är skitkul, seriöst!
När det först dök upp tatuerat folk i Europa på 16/1700-talet tyckte folk det var rätt fränt och exotiskt och et fanns till oh med européer som gaddade sig. Föregångaren till tatueringsmaskinen uppfanns 1891 (tror jag det var), innan det var det manuellt med bläckdoppade nålar som gällde!
Vid typ samma tid sade man något jag tycker är väldigt intressant: Att tatueringar bara bars av brottslingar och underminerade de borgerliga värderingarna. Underminerade de borgerliga värderingarna! Kan det bli coolare och mer rebelliskt? Det är ju anledningen till att jag skulle vilja ha något fint. Samtidigt är det lite samma känsla som att säga "Nej tack, jag röker inte" när folk frågar om man vill ha cigg, lite samma känsla som när folk berättar att de började dricka på högstadiet och man själv sitter tyst tills man får frågan och svarar "två glas vin på studentbalen".
Men trots att gnuggisar är standard är jag faktiskt inte helt bläckfri. Oplanerat och ofrivilligt. Men nu tänker jag inte dra upp någon dryg fyllehistoria utan en tio-femton år gammal episod:
Det är sommar och semestertider, löjliga familjen är ute på den sedvanliga roadtrippen. I baksätet sitter en mindre version av mig själv och målar på handen med en bläckpenna för att fördriva tiden. Plötsligt kör bilen i ett gupp och den blå pennan går igenom huden. Dagarna går och strecken på handryggen försvinner men pricken blir kvar. Och det var då barndomen försvann samtidigt som den aldrig, aldrig, aldrig kommer dö - så länge jag lever.
Jojo säger:
Bloggadress: http://www.jojosmind.blogg.se
Nice ;D