Lugnet före stormen?
Kategori: Allmänt, Funderingar, åsikter och propaganda
I dag har jag rensat ur dokumentsamlaren på mitt skrivbord utifall att jag får ett nej i morgon om anställning. Jag brukar inte bli nervös för saker förrän i sista sekunden men under förmiddagen har jag börjat känna att det skulle vara lite jobbigt det blir om de efter tre månaders praktik och ett antal "det här kommer ju övergå i anställning" sa "nej men du, vi har inte möjlighet att anställa dig" eller "vi kan bara erbjuda dig en deltid".
Då känner jag att jag vill vara som ... ja, ens väg korsas av sådana personer ibland och man önskar att man var som dem. De är ofta panka men verkar klara sig ändå. För dem är det alltid ett alternativ att resa bort eller flytta utomlands om allt skiter sig. De har vänner överallt och det verkar aldrig gå någon riktig nöd på dem. Cosette Munch känns lite så ibland.
När jag skulle gå på lunch i dag regnade det. Tror ni jag hade räknat med en sådan sak i morse när jag tog på mig små tygskor och strumpbyxor som vanligt? Nej, precis, det var bara att byta. Hmm, strumpbyxor står inte emot regndroppar så bra. Tänk om jag skulle prova ... byxor!
Som av en händelse hade jag ett par liggande. Jag tror inte jag har använt byxor sedan Sibirienkylan i vintras.
Egentligen känner jag lite så här ibland: Ska man ha byxor kan man lika gärna gå all in med militärmönstrade, ett svart linne och automatvapen. Jag vet inte var jag har fått det ifrån. Helst ska man springa runt och föra guerillakrig i djungeln tillsammans med Che Guevara också. Lite så här: Och ja, jag fick godkänt i bild.
Och här är en revolutionär näve i djungeln. Jag försökte ta lite bilder där jag spände musklerna också men det slutade med att jag såg ut som en bodybuilder.
Men här hemma i verkligheten var det svarta långbyxor och paraply mot aprilregnet som gällde.
