Shimmerdimmer

 

För första gången på länge är det dags att stå på scen igen. Bara som simpel konfrancier på en temadag för uppmärksammande av självskade beteende men ändå. Jag är lite nervös men bara det kommer gott om folk kommer det gå hur bra som helst.

I går kväll kändes det verkligen inte att det var fredag, kanske för att jag skulle jobba i dag. Det kändes till och med som om tiden, världen var en illusion och mitt med stearinljus upplysta kök var en ljus ö i ett oändligt hav av ingenting. Jag filade slutgiltigt på vad jag ska säga, vad jag behöver ha med och förbereda, vad jag behöver packa om jag åker iväg till pappa efter avslutad arbetsdag.

 

Men hur som helst, att synas är att finnas och jag trivs på en scen där folk av en eller annan anledning kommit för att se på mig och jag får vara i centrum.