Shimmerdimmer

Kulturveckan fortsätter. I morse trodde jag av någon anledning att det var torsdag. I och för sig gjorde inte det någon skada, jag hann inte säga något som hade verkat normalt på torsdag men låtit konstigt i dag – exempelvis ”åker du hem i dag eller i morgon?”. Då skulle kanske reaktionen bli ”Varför skulle jag åka hem idag?” och jag skulle framstå som dum i huvudet. Jag minns inte riktigt hur jag kom på att det var onsdag, men dagen började i alla fall med kreativt skrivande. Vi fortsatte beskrivningarna av bilder vi fått i måndags och skrev sedan haiku – alltså en japansk diktform.

I klassrummet bredvid åt de surströmming. Det luktade sjukt mycket värre än när mamma åt i somras. Alltså äckligt äckligt, vidrigt, outhärdligt.

Efter lunch såg vi på Singing in the rain. Det är alltså en känd 50-talsmusikal med bland andra Gene Kelly. Filmen utspelar sig runt 1927, i övergången mellan stumfilm och ljudfilm. Det är sång och dans och allt är så klämkäckt att jag nästan spyr på mig själv för att jag inte är det. Paljetter, fransar, gula oljerockar, varenda en har steppskor och det tycks alltid finnas plats för ett sång- och dansnummer. Och alla fina färger! Allt är perfekt gjort och det är en underbar film. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men den är bra på ett sätt som bara en gammal MGM-film kan vara.

På morgonen kom vi in på samtalsämnet Albert Fish. Han var en amerikansk seriemördare och sjuk som bara den. Jag brukar inte rygga tillbaka varken när jag läser eller ser obehagligheter på film, men när jag läste vad han gjort kunde jag inte behålla stenansiktet. Till och med Ed Gein (en annan seriemördare) verkar fullt frisk när man kolla på den här gubben. När vi ändå berör ämnet kanske jag borde posta en lista över mina favoritmördare, helt utan inbördes ordning. Om du inte orkar läsa mer kan du sluta här.

Ed Gein
Under tio års tid mördade han och skändade lik. Även om bara två mord rent juridiskt tillskrivits honom får han en plats på den här listan, eftersom han gjorde så skumma saker av liken. Han grävde upp lik, skinnflådde offren och pyntade sitt hem på ett minst sagt ovanligt sätt. När polisen gjorde en husranssakan 1957 hittade man bland annat avhuggna huvuden på sängstolparna, lampskärmar av människoskinn, soppskålar av kranium, ett hjärta, flera masker tillverkade av riktiga ansikten, ett halsband av läppar, en kappa av hopsydda bröst och vaginor och ett skärp av bröstvårtor. Kreativitet saknade i alla fall inte den då 51-åriga Gein.
Hans pappa var alkoholist och mamman var fanatiskt kristen och antydde att alla andra kvinnor än hon själv var horor. Sonen blev mobbad i skolan, delvis på grund av mamman som saboterade hans försök att få vänner.
Under förhöret erkände han att han brukade gräva upp gravar tillhörande kvinnor som liknade hans mamma och göra olika saker av kropparna. Till följd av allt hon gjort hatade han förmodligen mamman.
Karaktären Norman Bates i Psycho är delvis baserad på Ed Gein och han nämns i ett helt gäng låtar. Gein får även stå för Norman Bates på den här listan så struntar vi i honom.

Albert Fish
Om Ed Gein var störd var Fish värre. Pedofil, mördare, kannibal, koprofag (bajsätare) och mycket mer. Den enda perversiteten han inte hade var väl i så fall tidelag, alltså djursex. Han dömdes till döden för att ha våldtagit, torterat, mördat och styckat 15 barn. Precis som många andra seriemördare hade han en taskig uppväxt. Han reste runt och mördade, mest i svarta fattiga familjer som inte kunde göra så mycket åt saken. Det var när hans fru lämnade honom för en annan som något slog slint. Han hade egna barn som ibland uppmanades slå honom med en nålförsedd klubba tills han började blöda. Det som hittills fått mig att rygga tillbaka mest i historien om Fish är nog att han brukade trycka nålar genom snoppen och trycka upp alkolholindränkta bomullstussar i rumpan som han sedan satte eld på. Han åt även bajs och kvarlevorna av de mördade barnen. Vid 66 års ålder avrättades han i elektriska stolen.

Charles Manson
Charles Manson är alltid Charles Manson. Ledare för en mördarsekt på 60-talet som hade ihjäl ett helt gäng människor, det mest omtalade är mordet på Roman Polanskis gravida fru Sharon Tate.
Hans mamma var 16 år och prostituerad och övergav honom mer eller mindre. Charles Manson lever än i dag och sitter på livstid eftersom dödsstraffet avskaffades 1972 i Kalifornien. Han förekom även i ett jävligt roligt South Park-avsnitt. Cartman åkte och hälsade på släkten, Stan eller Kyle (eller båda) var med, någonting med mr. Hankey och att Charles Manson och någon mer hade rymt.

Thomas Quick
Jag tänkte först ha med Thomas Quick på listan, men jag vet inte riktigt. Det är inte ens säkert att han har mördat någon, men han är en sådan mytoman att det verkar räcka för att ha med honom här. Han har tydligen erkänt en massa konstiga mord som han inte på något sätt skulle ha kunnat begå. Psykiska problem, alkohol, droger. Leif GW Persson har i nästan 20 år kritiserat utredningen mot Quick. Även Jan Guiliou och många andra har kört på samma spår.

Elisabeth Bathory
Den här ungerska grevinnan måste vara en av de få kända kvinnliga seriemördarna som över huvud taget finns. Hon ska, med hjälp av sin hushäxa och ett par tjänare ha mördat och badat i blodet efter minst 600 flickor. Blodet skulle hjälpa henne att hålla sig ung. Släkten Bathory hade tydligen en historia av sinnessjukdomar men de var så rika och mäktiga att ingen vågade sätta sig upp emot dem.
Det började med att en kammarjungfru råkade riva henne hem hårborsten. Hon slog till flickan så hon började blöda. När Elisabeth torkade bort blodet från sin hand tyckte hon att huden blivit lenare och finare där. Vad kunde då ett bad göra? Det första offret blev just den kammarjungfrun. Efter att hennes man dog i krig skedde blodbaden oftare och oftare. Till slut började det gå rykten nere i byn. Till slut lyckades en av flickorna fly och snart bankade soldaterna på porten. Elisabeth som var adlig kunde inte avrättas och dömdes istället till husarrest. Efter fyra år inmurad i sin egen tortyrkammare dog hon vid 54 års ålder. Bandet Bathorý har såklart använt sig av hennes namn och tre filmer har gjorts om henne.

Jack the ripper
Jack the ripper smyger längs gatorna i Londons slumkvarter, efter 120 år vet fortfarande ingen vem han var. 1888 gick han runt i East end och lemästade gud vet hur många prostituerade. Scotland Yard arbetade på fallet, men trots hundratals intagna till förhör lyckades man inte få fram den skyldige. Med tanke på sättet han utförde morden säger man att det måste ha varit någon med kunskaper inom anatomi (nej, det var inte jag, det var en man – enligt vittnesmål iklädd sjömanstock och skärmmössa). Man fann ganska lite blod på mordplatserna, därför antogs att offren ströps först. Sedan skar han av strupen och tog i många fall med sig vissa delar – i två fall saknades offrets livmoder.
Det finns ett helt gäng filmer om Jack the ripper (som på svenska heter Jack uppskäraren, men det låter så jävla töntigt).

Richard Chase
Knarkare, alkoholist, psykiskt störd, dålig barndom. Richard Chase spärrades i 25-årsåldern in på en mental institution efter att ha försökt injicera kaninblod. Han talade ofta med personalen om hur han bland annat fantiserade om att döda kaniner. En gång hittades han med blod runt munnen. Blodet kom från fåglar som han sedan slängt ut genom sjukhusfönstret. Han drack även blod från avdelningens terapihund och målade på väggarna med bajs. Av någon anledning släpptes han bara något år senare då han inte längre ansågs farlig för samhället. Några månader senare begick han sitt första mord. Grejen är att han även drack sina offers blod och kannibaliserade på dem i allmänhet. Under loppet av bara en månad hade han mördat sex personer. Han begick även ett inbrott hos något par, tog deras ägodelar och kissade och bajsade på deras sängar och kläder. Alla mord han begick skedde i offrens hem, var dörren olåst ansåg han sig välkommen, var den låst gick han vidare.