Igår åkte jag, mamma, pappa (det är sant, han gick i affärer) och Sofia till Karlstad. Tyvärr höll vi oss bara ute vid Bergvik och Ikea, så det ver bara jävligt tröttsamt. Sedan åkte vi ut till Annakarin och fikade. Jag hade velat träffa ett par gamla högstadiekompisar över en kaffe inne i stan, men så blev det inte.
På kvällen bestämde jag mig för att se The four horsemen of the apocalypse från 1921, men jag pallade inte se klart den. Det var så torr att jag gav upp efter halva filmen.
Spoilervarning:
Tänk ett torrt relationsdrama (fast i svartvitt och utan ljud såklart) - en gift kvinna möter en konstnär, och de börjar ses. Först på Tango palace, sedan i hans ateljé. Man fattade inte heller riktigt hur intim deras relation var. Visst, de kysser varandra ett par gånger, men däremellan verkar de väldigt anständiga. Hur som helst börjar maken misstänka något.
Första delen av filmen utspelar sig i Argentina - den delen är bra, men när familjen bestämmer sig för att flytta till Paris (det är där relationsdramatiken börjar), blir den segare. Inte ens första världskrigets utbrott gör situationen mer spännande. Den gifta kvinnan och hennes man evakuerar sig själva till Bordeaux, där det är säkrare, medans konstnärens pappa (som är en inflytelserik man) börjar fundera på att flytta med familjen till deras slott på landsbygden.
Ljussättningen på skådespelarnas ansikten är för skarp, om man ska ha sådant stakt ljus i svartvitt måste man tänka på att lägga en kraftigare ögonmakeup - vilket de inte tänkte på (fråga mig inte hur jag vet det här...) Bakgrunden i textrutorna är också för ljus, så man måste anstränga sig för att läsa den berättande texten, det är helt fel typ av musik (den låter nästan lite fars-artad). Det blir långdraget och segt, filmen håller på alldeles för länge (nästan två timmar och fyrtio minuter). Det enda som är bra är Valentino (både skådespeleri och leende) och hans tama, lilla apa. Den är störtcool.